En helhetssyn på re/habilitering innebär att ta hänsyn till och väga samman alla livsområden och kriterier för livskvalitet som är relevanta i brukarens liv. Olika berörda aktörer och yrkesföreträdare måste se brukaren, och inte huvudmännen eller verksamheterna, som navet i re/habiliteringsprocessen.

 

 

Ett re/habiliterande förhållningssätt innebär kortfattat att

 

• brukaren är subjekt i sin egen re/habilitering

• processen utgår från en helhetssyn (holism)

• processen har fokus på det friska (salutogenes) och konkreta problem samt är framtidsinriktad.

 

Man kan urskilja tre grundläggande förutsättningar för en lyckad re/habiliteringsprocess.

 

1. Varje brukare ses som unik med individuella förutsättningar, vilket kräver flexibel planering och mångfald i insatserna.

2. Kontinuitet när det gäller personal, metod, struktur och information.

3. Olika insatser kan ges samtidigt och integrerat i stället för efter varandra i tur och ordning, vilket kräver gränsöverskridande samverkan.

 

 

Om gränsöverskridande samverkan

 

 

Det är myndigheternas ansvar, inte brukarnas, att hitta en arbetsmodell där de olika insatserna harmonierar med varandra.

 

 

Det finns fyra tunga motiv för samverkan.

 

1. Det etiska motivet - samverkan kan avlasta brukaren bördan att själv hitta rätt i vårdapparaten och förhindra att brukare faller mellan stolarna.

2. Verksamhetsmotivet - en enskild aktör (verksamhet/myndighet) kan inte ensam lösa brukarens problem.

3. Effektivitetsmotivet - med samverkan kan brukaren uppnå en högre livskvalitet till en lägre samhällskostnad.

4. Kunskapsmotivet - samverkan kan bredda och fördjupa kunskapen om fungerande re/habilitering. Samverkan förstärker specialistkompetensen samtidigt som den integrerar den i en större helhet.

 

På individnivå måste behovet av samverkan i re/habilitering bedömas för varje enskild brukare i relation till dennes unika behov, önskemål och övriga förutsättningar. Fördelarna med samverkan ska överväga risker och problem som till exempel att

 

• brukarens integritet kan åsidosättas

• myndigheterna kan få mer information än nödvändigt

• myndighetsövertaget blir starkare

• brukare kan ha svårt att överklaga gemensamma beslut

• samverkan kan ta tid från mer meningsfullt arbete, skapa frustration bland medarbetare och öka byråkratin.

 

Några vanliga förutsättningar/hinder för samverkan kan identifieras.

 

• Formella hinder som sekretessregler och olika administrativa system åberopas ofta, men om den gemensamma viljan till samverkan finns går det att hitta lösningar.

• Den ökade fokuseringen på ettårsbudgeten gör att kortsiktiga och avhjälpande insatser prioriteras även när långsiktiga och förebyggande insatser vore bättre både för brukaren och för samhällsekonomin.

• Statusskillnader mellan yrkesgrupper står ofta i vägen för samverkan. Samverkan utvecklas bäst när deltagare från olika organisationer upplever sig ha en jämbördig ställning.

• Bristande kunskap om andras kompetens och mandat förhindrar samverkan.

• Cheferna har en nyckelroll - det har en avgörande betydelse om berörda chefer gemensamt visar att samverkan är viktigt, vilket alltför sällan sker.

• Det saknas dokumenterad kunskap om gränsöverskridande samverkan och nätverksarbete inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Samverkan bör bli ett eget kunskaps- och forskningsområde.